Psykostankar
Klistrar på ett leende varenda morgon, precis som när jag sminkar mig varenda morgon. Men varje kväll, precis så som när jag tvättar bort mitt smink, tvättar jag bort mitt leende också. Hur länge ska det här pågå? Jag har blivit så jävla van med mitt pokerface, att det blivit en del av mig nu. Jag kan inte visa mitt riktiga jag, jag kan inte vara JAG. Jag har ingen aning om hur jag är längre, VEM jag är längre. Jag kan inte blotta min själ för någon, kan inte visa mig svag. Kan inte visa mina tårar. Men ibland orkar jag inte hålla fasaden uppe längre, ibland kan jag råka visa glimtar av mig, och det mina vänner, är ingen vacker syn. Jag har blivit så jävla trasig, vet inte ens om jag går att "laga" längre. Är det för sent? Om inte, snälla ta min hand och för mig bort bort bort härifrån, ta mig ifrån den här skiten. Jag vill bli glad igen. Jag vill le igen. Le på riktigt. Skratta igen. Skratta på riktigt.
Hur kan EN människa påverka mig så jävla mycket, när den inte ens borde kunna egentligen. Du kom in i mitt liv lika fort som du försvann, men det var redan försent. Jag var förlorad redan första gången jag la mina ögon på dig.